Annorlunda avslut

Vår resa har fått ett något abruptare avslut än vi planerat. Medan några av oss var i byn Nong Sang var Maria hemma med halsont. 

Vi hade en fantastisk tid i även denna by. Mycket glädje och barn som verkade njuta av varje sekund. En av höjdpunkterna var att se byledaren (som vi berättat om tidigare) uppe på scenen och berätta om hur Gud rört vid hans knä och även hans hjärta. Mycket mer kan sägas och jag kanske återkommer, men sammanfattningsvis finns det numera även i denna by ett antal hem där människor som upplevt Jesus kärlek nu vill fortsätta att träffas för att upptäcka mer av detta nya liv. Jump Church har också bestämt sig för att ha regelbundna möten för barnen i byn varje vecka. (Minns inte om jag berättat det men många av barnen växer upp utan närhet till sina föräldrar som arbetar i andra delar av Thailand. Det finns stora behov av vuxna förebilder och människor som engagerar sig i barnens liv)

Härlig familj i byn Nong Sang

Bollkastning med en vacker kvällshimlen i bakgrunden.

​​​
​

Linneas bror Dan berättar om Jesus. Många beslutande sig för att följa Jesus denna kväll.

Under tiden människor blev fria från sjukdomar i Nong Sang blev dock Maria och de barn som var hemma allt sämre. På natten efter vi haft sista kvällen i byn kunde Maria inte sova på grund av halssmärtan, även Noa klagade på svår magont. Vi åkte därför in akut till sjukhus och på morgonen efter kom även Edwin och Junia. Halsfluss och schalakansfeber blev det konstaterat. 

Till sjukhus mitt i natten. Maria och Noa blev fantastiskt väl omhändertagna.

Efter alla vaccinationer innan resan hade Noa bestämt sig för att aldrig mer ta sprutor. Han var tapper när han lät personalen sticka ytterligare en gång för att sätta dropp.

Kändes konstigt att behöva säga hejdå på sjukhuset efter att vi levt ihop under 3 månader. Kanske särskilt att radarparet Noa och Timothy aldrig hann ses efter att Noa åkt in akut på natten.

Våra barn har trivts otroligt bra tillsammans. Edwin har varit som en storebror för allihop. Vi kommer sakna varandra.

Sista bild innan vi åkte vidare direkt till flygplatsen.

Efter intravenös penseln och vila var, tack och lov, både Maria och Noa feberfria igår kväll. Annars hade vi fått tänka om kring hemresan. 

Igår hade vi planerat att bjuda våra nyfunna vänner i Khon Kaen på svenskt julbord, men det får väl bli ett annat år.  Istället tog de hand om oss och skjutsade och vinkade av oss vid flygplatsen. Kändes väldigt varmt i hjärtat att möta ett 10-tal vänner som tagit sig tid och åkt ut till flygplatsen bara för att säga hejdå till oss. Vi har fått vänner för livet här. 

Nu har vi landat på ett mysigt litet hotell intill flygplatsen i Bangkok och imorgon bitti går flyget hem till Sverige. Det ska bli väldigt skönt. ”Borta bra men hemma bäst” stämmer bra på vår familj. 

Alla i en säng på hotellet i Bangkok

Linneas bror med familj kom förra veckan och de kommer nu åka vidare till Vietnam för att fira jul tillsammans. 

Jag kan inte summera resan nu, det får vi återkomma med. Man kan dock konstatera att få saker har gått som vi planerat från början, men det vi fått istället har blivit än bättre. Guds omsorg och ledning har varit påtaglig. Vi är förundrade var gång. Gud är på riktigt.

Ska också bli fantastiskt att få träffa er alla igen – vi längtar. Först ska vi dock se till att ni slipper träffa våra streptokocker. 

Annonser

Jesus i Soung pue

Just nu sitter jag trött och samtidigt upprymd och tänker tillbaka på helgen. Klockan är bara strax efter åtta men både barnen och frun sover redan gott. Bakom oss har vi två intensiva och helt fantastiska dagar i Soung pue. Byn som vi brukar besöka och ha barnmöten i på torsdagarna fick nu bli platsen för en Jesus-fest.

Hur ska man då summera detta i ett blogginlägg? Jag vet inte riktigt, men jag ger er några glimtar från kvällarna och jag hoppas ni ska kunna snappa upp något av atmosfären.

Barnen var som så ofta först på plats och finns det något bättre sätt att dra igång en fest än med sång, dans och lek. 

​​
Därefter bjöds alla på mat innan det blev en minnesstund för Thailands bortgångna kung. 

Ljuständning och tyst minut för Thailands kung

Kvällen gick fort och klockan var rätt mycket när Andreas klev upp på scenen och berättade om kvällens stora ärende – att Jesus som för 2000 år sedan gick omkring i landet Israel och gjorde gott för människor fortfarande är densamme idag. Han är här, just nu, i Soung pue. 

Endel hade droppat av, men de som var kvar var märkbart berörda av budskapet. Flera  uttryckte sin längtan att lära känna denne Jesus och bad sina första böner till honom. När vi bad för de som var sjuka eller hade krämpor, upplevde flera hur Jesus rörde vid dem. En god start som lovade gott inför andra kvällen.  

Andreas talar om att Jesus är densamme igår, idag och förevigt

Ungefär 3 veckor innan vår fest hade Linnea, Maria, Junia och Ella varit med och besökt en av mammorna till barnen på barnmötena. Bara ett par dagar innan deras besök hade mamman sagt till sin man: ”Jag tror att de kristna snart kommer komma hem till oss och då ska jag börja tro på Jesus”. Så när tjejerna kom hem till deras enkla plåtskjul med cementgolv, med händerna fulla av blöjor, mat och kläder, var mamman redo att ta emot det nya livet med Jesus.

Andra kvällen stod denna mamma på scenen och vittnade för hela sin by om vad Jesus gjort i hennes liv. Ett modigt beslut som gjorde starkt intryck. Vi upplevde atmosfären öppnare denna kväll. Ryktena om att Jesus gjorde under hade börjat spridas. En man berättade att han under natten efter att det bett första kvällen blivit av med sin hudsjukdom. Hans vänner kunde inte tro att det var sant, men själv visste han vad som skett.   

När Boyd predikade (en god vän till Nueng som arbetar för evangeliet i norra Thailand) var det stundtals en intensiv tystnad. Det märktes att människor verkligen ville höra och ha tag i det som det berättades om. När det var dags att be ville alla vara nära det som skedde. Boyd uppmanade de som ville ta emot Jesus i sina liv att komma fram och alla kom. Vi samlades framför scenen som en stor familj. Människor gav sina liv till Jesus, flera upplevde mirakler. Glädjen var stor, Guds närvaro påtaglig. Något nytt föddes i Soung pue denna kväll.  

När Boyd uppmanade dem som ville börja tro på Jesus att komma fram ville alla vara med. Såhär såg det ut före och efter inbjudan

Väl framme vid scenen var det som folk aldrig ville gå hem. Guds närvaro var påtagliga och mirakler skedde framför våra ögon.

Så vitt vi vet har det aldrig funnits något församling i denna by. Nueng uppskattade att det nu finns 5-6 familjer som skulle vara villiga att öppna sina hem för den nyfödda församlingen. I några av dessa hem kommer de nytroende, precis som de första kristna, att mötas i glädje, som en stor familj, för att upptäcka mer av det nya liv de smakat. Soung pue kommer aldrig mer vara detsamma.

—

Mirakler

Flera människor vittnade om att Gud gjorde mirakler i deras kroppar. Här kommer några axplock av vad det jag såg:

Under predikan andra kvällen kommer en man fram till mig och pekar på sitt öra. När jag får hjälp med tolkning förstår jag att han började höra bättre under gårdagskvällens möte. Nu ville han att vi ber för hans knä. Efter bönen reser sig mannen och går fram och tillbaka ett par gånger. Smärtan är helt borta.  

Mannen med mössan bad oss be för hans huvudvärk och axel. Huvudvärken försvann på en gång, men axeln var lite mer envis. Men den blev bättre och bättre, och han kunde röra den mer och mer för varje gång vi bad. Tillslut var den helt fri från smärta. Lycklig gick han fram för att berätta och visa vad han nu kunde göra framför några förundrade barn. 

​​
Denna kvinna hade nått obehag i örat, möjligtvis en infektion. Under bönen hade obehagskänslan försvunnit. 

​​
Denna kvinna var framme och berättade hur smärta i nacken hade försvunnit och att hon nu kunde röra på huvudet.

Social hjälp

Många i byn har det väldigt enkelt ställt så vännerna i Jump Church har därför arbetat hårt med att kunna hjälpa byn socialt. De har själva samla in alltifrån kläder till husgeråd samt samordnat hjälp från andra. Bland annat var en kristen organisation från Singapore där och hade individuella samtal med de flesta familjerna i byn för att upptäcka och följa upp behov. 

Framgång och motstånd

Idag var jag i fängelset en sista gång för min del innan vi åker hem. Varje gång jag varit där slås jag av en nästan surrealistisk känsla. Här står jag med ett 80-tal män, många av dem tatuerade över hela kroppen. Jag vet att flertalet begått fruktansvärda brott. Nu sjunger de tillsammans för full hals och jublar ut sin tacksamhet och glädje till Jesus. Ögonen brinner. Hängivenheten går nästan ta på. Jag önskar vi kunde filmat eller iallafall fotat. Det är svårt att hitta ord för att beskriva det som sker. Men det är som ni förstår inte möjligt. 

Jag får nöja mig med en bild på en före detta fånge och numera vän. Nops liv förvandlades av Jesus när han satt i fängelset. Sen sin frigivning har han fortsatt att helhjärtat följa Jesus och är del i gemenskapen i  Jump Church. 

En av hans vänner berättade att när Nop kommit till tro hade han en sådan hunger efter Jesus att det knappt gick att skilja honom från hans bibel. I sovsalarna, där fångarna ligger packade tätt intill varandra på golvet, finns en plats som ingen vill ha. Där ligger man nämligen trängd mot samma öppna toalett som ett par hundra fångar är hänvisade till att göra sina behov på under nattens timmar. Men i Nops sovsal var detta också enda platsen där tillräckligt mycket ljus sken in för att kunna läsa. Varje natt valde han den platsen. Många av medfångarna ansåg att han var galen. Men han hade funnit något ännu mer dyrbart, att han gärna utstod stanken och stänken. 

I slutet av mötet går en av fångarna fram och säger:  ”För två veckor sedan sa Gud till mig att det kommer komma svårare tider, men att vi måste fortsätta stå fasta och fortsätt berätta vidare för andra om Jesus”. Och tuffare har det blivit. 

En ny chef har gjort arbetet svårare och vardagen tyngre för de troende fångarna. Sen dess har inga böcker eller ens ett skrivet papper tillåtits in i sovsalarna. Samlingarna har begräntsats till en dag i veckan från tidigare två. Många fångar vittnar om trakasserier från medfångar och några har utsatts för straff eftersom de vägrat delta i den buddistiska morgonbönen. 

Framsteg och motstånd följer som så ofta hand i hand i arbetet för Guds rike. Många av fångarna betalar ett högt pris för sin nya tro. Minns väldigt gärna dem i dina böner. Be att den nya chefen får mjukna i sin inställning till de kristna och att han ser värdet i de livsförvandlingar som sker.  Be också att det dop som dragit ut på tiden får bli av nästa vecka. Ett 20-tal personer har nu uttryckt sin önskan om att få bli döpta och väntar på den möjligheten. 

Imorgon blir det fest i Noung Pueng. Det ska bli väldigt spännande. Be gärna även för det. 

På återhörande

Tack för hjälpen

För några veckor sedan skrev jag om Ping och i samband med det erbjöd möjligheten att köpa tvålar av henne. Och det har ni verkligen gjort.

Detta innebär (förutom att vi får införskaffa en extra resväska) att Ping gjort en förtjänst på 5200 bath (ca 1300 kr). Genom detta har ni faktiskt varit med och bidragit till ett litet mirakel.

Tjejen på bilden är Pings dotter som hon födde innan hon hamnade i fängelse. När hon blev frigiven hade pappan gift sig med en annan kvinna. Idag är dottern 6 år och bor med sin pappas familj men Ping har nära kontakt med henne.

När vi för några dagar sedan åt lunch tillsammans berättade Ping att pengarna från alla de tvålar som hon nu kunnat sälja kom i helt rätt tid, som svar på bön.

Problemet var att hon inte hade pengar till dotterns skolgång. Om hon inte betalade i tid skulle dottern inte få börja nästa termin utan missa skolan fram tills maj nästa år.

Men nu är skolpengen betald. Jag vet inte exakt storleken på just Pings skolavgift, men kunde inte låta bli att höra mig för. Vad tror ni en skolpeng kostar Thailand? Runt 5000 bath fick jag veta. Är det inte fantastiskt. Tack för att ni hjälpt till.

Äntligen tillsammans igen

Efter att ha haft två veckor separerade på olika håll är vi nu återförenade som familjer i vårt hus i Kohn Kaen. Barnen har längtat efter varandra massor och vi vuxna också. Det känns helt att få vara tillsammans igen.

Under dessa veckor har vår familj passat på att ta det lite lugnare – vila, göra dagsutflykter och bara haft tid för varandra – medan Holms har haft mormor och morfar på besök och tillbringat tiden söderut vid havet.

Nu återstår en och en halv intensiv vecka framför oss innan vi lämnar Thailand. Vi inser redan nu att de kommer gå riktigt fort.

Under dessa dagar ska vi ha två festivaler, i de två byarna vi arbetat i. Detta känns otroligt spännande. Det blir mat, fest, musik och mycket Jesus. Var gärna med och be för detta. Vi ska göra vårt bästa för att hålla er uppdaterade.

Det är härligt att vara tillsammans igen som familjer och att kunna be tillsammans igen. Var gärna med och be för Noa som åkt på en ny släng av feber och förkylning.

På morgonpromenaderna runt sjön stöter man på lite av varje bland motionerande människor. Här är renhållningsarbetet i full gång efter gårdagens nattmarknad.

När vi är båda familjerna behöver vi en taxi också men själva går det finfint att tränga ihop sig på vespan

Inte lika god plats som i kombin hemma i Sverige men Noa och Ester somnade gott på resan ändå

Dop i plastbalja på gräsmattan utanför New Season House. Detta är stora stunder. ”Fa” som döps på bilden är ny i såväl tron som i huset och när de hade dop för en annan kvinna bestämde hon sig där och då för att också bli döpt.

Och såhär glad blir man när man lyckats fånga en råtta under risskörden. Pastor Nueng gratulerar mannen i byn till kvällsmaten och förklarade för oss att dessa åkeråttor smakar mycket bättre än de man fångar i stan.

  

En frid som övergår mitt förstånd!?

I min personlighet ligger det en önskan om att vilja ha lite koll på läget. På något sätt så tror jag att bara jag får lite koll så blir jag lugn… och det är klart, visst ligger det lite i det. Jag menar, är huset städat så är det ju rätt trevligt (vi som har fyra barn brukar få njuta av det i ungefär några trevliga minuter). Men ibland kan man hamna i att tro att bara jag har ordning och reda, bara jag får det rent och snyggt så blir det bra. Men är det verkligen det som ger en djup, inre frid? Jag tror inte det.

I Bibeln står det att Jesus ville ge oss en frid som övergår vårt förstånd. Nu tror jag att jag börjar ana vad Han menar…

Frid som övergår mitt förstånd… det borde ju rimligtvis vara att få uppleva en frid, mitt i något som absolut inte borde ge frid. När saker runt omkring ser ut som kaos, men trots det så står mina fötter på stadig mark.

Mitt tydligaste exempel på det är de uuuuuuunderbara kvinnorna som vi möter på fängelset. När jag ser dessa kvinnor, känns det som om jag vill ta hem dem allesammans. Så vackra, ödmjuka, glada… och jag tänker HUR!!!?? De sitter inlåsta i många år, flera pga att de befunnit sig i fel sällskap trots att de själva inte begått brott. Thailand har helt enkelt betydligt hårdare straff än Sverige. Men när vi möter dessa så kommer de till oss, kramar oss. Nästan kryper upp i famnen på oss. Så mycket kärlek, så mycket frid. Så härlig utstrålning. Hur kan de komma sig? De har förlorat vårdnaden om barn, blivit förskjutna från familjemedlemmar, inlåsta i flera år… hur kan de stråla glädje och frid mer än många jag känner? När vi börjar vår samling så börjar vi alltid med en stund där de som vill får uttrycka sin tacksamhet över saker. De kvinnliga fångarna pratar nästan i munnen på varandra, sprudlar av tacksamhet över saker. Jag måste säga, detta är frid som övergår mitt förstånd… Friden, glädjen, kärleken… den är inte beroende på yttre omständigheter, utan grundar sig helt på ett möte med Han som är KÄRLEKEN. Åh, vad jag har att lära av dessa kvinnor.

Jag önskar jag kunde berätta mer för er om vilka människor jag mött den senaste veckan då jag och min familj besökte ett grannland till Thailand… men då landets lagar och regler inte är vänligt inställda till kristna så kan jag inte det. Men jag har suttit med människor som har blivit hämtade av polisen, fått pistol riktade mot huvudet och löfte om att bli skjutna om de inte skrivit på papper om att avsäga sig sin kristna tro. Och hur de har sagt till polisen att ”du får skjuta för jag fruktar varken dig eller döden”.

Det måste vara den här friden som Bibeln talar om… friden, lugnet som finns där, trots att allt runtomkring talar för att man borde känna det motsatta. Det är inte speciellt logiskt, men jag vet, speciellt efter de här två månaderna att den verkligen existerar.

Och det bästa med den här friden är att Han inte reserverar den till några få. Tvärtom Han erbjuder oss alla den.

Nong Sang del 2

Just nu kretsar allt i byarna kring risskörden. Överallt längs gatorna ligger presseningar fyllda med ris på tork. Under tiden vi hade barnmöte i Song Puay (byn vi brukar besöka på torsdagarna) passade några av oss på att besöka Nong Sang (byn jag berättade om i förra blogginlägget). Vi frågade oss fram för att få tala med byledaren och när vi kom fram till hans hus träffade vi frun, själv var han ute på risfälten. Hon berättade dock att han snart skulle komma förbi.

Efter en stund stannade en lastbil med flaket fullt av ris och män utanför huset. Byledaren kommer ut från förarsätet och vi hälsar. Nueng har med sig lite frukt som gåva och jag märker på samtalet att de hade förväntat att vi skulle dyka upp. Byledarens assistent som vi mött på vår bönetur två veckor tidigare hade utan tvekan berättat vad han varit med om.

Byledaren är en man med ett stort hjärta för sin by. Vi fick bilden bekräftad om utmaningarna med droger bland ungdomarna och han var väldigt öppen, nästan desperat, för all hjälp till förändring. Utifrån detta uppmuntrade vi honom genom att förklara hur Guds rike kan förvandla platser inifrån och ut genom att människor får upptäcka ett nytt liv med Jesus. Vi delade vittnesbörd från våra liv och bekanta vi känner som brutit med destruktiva livsmönster genom Guds kraft.

Strax var han tvungen att åka vidare, vännerna väntade på lastbilen för att fortsätta med skördearbetet. Men innan han åkte kände jag att Gud ville att jag skulle fråga om det inte förhöll sig så att han led av huvudvärk. ”Nej”, svarade han, ”för tre år sedan hade jag nästan jämt huvudverk men inte nu längre”.

Ibland hör man fel.  Så är det. ”Men”, fortsätter han, ”ni får gärna be för mitt knä. Jag har svår värk när jag böjer på det”.

Vi la snabbt händerna på knät och bad en kort bön. Vi ville inte uppehålla dem för länge. Han berättade att han kände en liten förbättring, men min upplevelse var att han sa det mest för att vara artig.

Då händer något i mig som är lite svårt att sätta ord på, men jag känner att jag ändå vill försöka. Mitt inre fylldes av en känsla att Gud ville något mer. Vi var inte färdiga än. Och jag blev riktigt irriterad på detta knä som fortfarande envisades med att göra ont trots att Gud inte ville det. Så jag sa till Nueng att vi måste få be en gång till. Han frågar om det är okey, vi lägger händerna på knät igen och jag minns att jag tänkte; nu får byledaren tycka vad han vill, men jag måste bara göra det här och han fattar ju ändå inte vad jag säger. Sen skäller jag ut knät, högt på svenska. Jag har nog aldrig bett en sådan bön förut, och kommer nog inte göra det igen. I min hand som ligger på hans knäskål känns det som att något fysiskt rör sig, som om det lägger sig tillrätta. Det syns också på mannens ansikte att något händer. När han efter bönen provar knät är all smärta borta.

Vi tar varandras händer och frågar honom. ”Du har fått smaka den Ande som är starkare än drogmissbrukets ande.  Är det inte dags att Guds ande får ta missbrukets plats i din by?”. Utan att tveka säger han ja. Tillsammans ber vi om en ny tid för Nong Sang.

Glad hoppar han in i lastbilen och åker vidare. I rummet bredvid står Petak som under hela tiden fortsatt samtala med frun. Det visar sig att samma sak hänt hos henne, även hon har blivit av med sin smärta när Petak bett, bara att hon hade ryggvärk istället för knäproblem.

Förundrade över vad Gud gör återvänder vi till den första byn. Här har det lekts, sjungits, betts och samtalats om Jesus. En mamma verkar väldigt nyfiken på att få veta mer, så några av kvinnorna i Jump Church, tillsammans med Maria och Linnea, bestämmer sig för att besöka hennes familj i veckan som kommer. Men mer om det besöket får bli en egen post.

Hopp ifrån himmelen

Det är inte alltid man hinner skriva om allt, livet går fortare än fingrarna på tangentbordet. Och tur är väl det. Men nu sitter jag själv i ett tomt hus och njuter av stillheten. Barnen är och badar och jag ska strax iväg själv. Men innan det vill jag försöka summera ihop en händelse som har sin början innan vi åkte till Chang Mai och som fick sin fortsättning här i veckan…

Det började, som så ofta, i bön. Vi hade satt av en dag för att resa runt i området kring Khon Kaen och be tillsammans med vännerna i Jump Church. Det hade varit en god tur och den närmade sig sitt slut. Vi skulle bara åka förbi en sista by, innan vi begav oss hemåt igen. 

På väg in i byn berättade Nueng lite om den. Här har det aldrig funnits någon församling och så vitt han visste fanns det inte heller några kristna som bodde där. Kanske är detta nästa ställe som Gud vill se en ny församling växa fram?

Mitt i byn ligger en stor betongplan. Här brukar de torka riset efter skörden. Det är också byns naturliga samlingspunkt. Runt planen går en äldre farbror med en trimmer och gör platsen fri från den vildvuxna vegetationen. 

Där stannar vi och ber – vi ber för byn och dess invånare, för mannen med trimmern. Vi frågar Gud hur vi kan bli till glädje för denna by och vad som ligger på hans hjärta för platsen. Drömmar om att samla byn till festligheter och att dela med oss om Jesus kärlek växer genom bönerna fram i våra hjärtan. 

Efter en stund kommer en man fram till oss, han ska förbereda för morgondagen då det är läkarbesök på platsen. Vi berättar varför vi är där och frågar om det finns något särskilt behov i just deras by som vi skulle kunna be för. Han hänvisar oss till mannen med trimmern som visar sig vara byledarens högra hand. När vi ställer samma fråga till honom, lägger han ner trimmern, tar fram stolar, ber oss slå oss ner och snart sitter vi alla och samtalar tillsammans.

”Tack att ni kommer, vår by behöver era böner”, säger han och vi ser att han är berörd av att vi är där. Vi har ett långt samtal om det som tynger hans hjärta, framförallt rör det sig om den unga generationen där så många hamnar i drogmissbruk, ibland så tidigt som i 10-11 års ålder. De flesta barnen växer upp utan nära relation till sina föräldrar, eftersom de arbetar i turistområden eller Bangkok och bara sporadiskt kommer hem under kortare perioder. Brist på föräldraskap och tillgängligheten av droger gör att många misslyckas med utbildning vilket gör familjerna än trasigare och att de kommer än längre ner i fattigdom.

I dessa situationer är det lätt att känna sig liten och maktlös. Vad kan vi göra? Då får man påminna sig om att vi inte är där för vad vi kan åstadkomma, utan vi går vår Guds ärenden. Vi är där för att berätta att Guds rike, att hans verkligheter, är inom grephåll. Och det skulle visa sig att Gud även denna gång hade sin suveräna väg att fylla situationen med hopp och framtidstro. 

I slutet av vårt samtal frågar vi mannen om vi får lägga händerna på honom och be för honom och för hans by. Under bönen upplever mannen hur han blir av med den smärta i benen som han lidit av. Utifrån detta kan vi förklara hur Gud på samma sätt vill läka det som är trasigt i hans by. Mannen förstår också att den naturliga början på detta är att själv lämna sitt liv till Jesus. Det var som att nytt hopp, just i denna stund, föddes in i hans hjärta.

Efter detta ber han oss att be för hans diabetes. Om han blev botad från det eller inte vet jag inte. Det får framtiden och läkare utvisa. Men en sak vet jag: Han hade fått smaka på kraften ifrån himlen och nu ville han ha allt, ingenting var längre omöjligt. Själv var han övertygad om att han var frisk. I sin nyfunna tro på Jesus, hade han också fått tro för en ny framtid för sitt liv och sin byn. 

”Kom tillbaka snart”, bad han oss när vi skulle gå. Han berättade också att han kände till en kristen familj i byn. Vi uppmuntrade honom att berätta för dem vad han varit med om och att vi snart skulle komma tillbaka. 

Hoppet lyste i hans ögon när vi lämnade. Guds rike – den plats där Guds goda vilja sker – var där, mitt ibland oss. Något nytt hade kommit. Det kändes i hela atmosfären. 

Fortsättning följer…

På väg…

​​

Ping Ky’s berättelse

Det här är Ping Ky. Hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn. Resten av hennes familjs liv kretsade kring droger. Idag lever varken hennes pappa eller bror. 

Tidigt började hon försörja sig genom langning. Första gången hon själv blev gripen av polisen var hon för ung för att få någon påföljd. 

Detta destruktiva liv utsatte inte sällan henne för livsfara. En början till vändpunkt var när hennes närmaste kompis blev skjuten till döds. Då ville hon förändra sitt liv men såg ingen möjlighet. 

Vändningen kom istället under en fängelsevistelse. Första dagen mötte hon en medfånge, Sally, som berättade att hon fått möta Jesus och att fått ett helt nytt liv. Ping började be till Jesus. I fängelsekyrkan träffade hon vännerna i Jump Church. Sen dess har allt förändrats. 

Idag bor Ping på New Seson House, där har hon fått en ny familj. Hon är mitt i sina studier och har precis startat ett eget miniföretag där hon tillverkar och säljer tvålar. Hon är ledare för träffarna med barnen i byn de besöker varje torsdag. Jesus lyser i hennes ögon, hennes förflutna är som bortblåst. 

Skulle du vilja ha en tvål tar vi gärna med oss till Sverige. De finns i en mängd former och smaker. Kokosnöt, kaffe, ros, lime är de jag kommer ihåg. De kostar 20 kr/st. Skicka ett mail eller använd kontaktsidan om du är intresserad.